Det var en gång ett knä

som behagade sabotera min jobbahemmavecka. I ett steg nerför en trappa blev det plötsligt rejält ont och jag måste bara gå och sätta mej i bilen. Victor och jag var nämligen ute med resten av skolresegänget för att hämta pantflaskor som vänliga själar ville skänka till söta små ivriga elever som längtar efter skolresa.

Knäet har långsamt blivit bättre, men ack så lite mobil man blir! Varenda steg måste planläggas, och steg uppåt eller neråt kräver ännu mer planläggning. Så istället för att jobba hemma har jag läst fag, som det heter på norsk, alltså facklitteratur. Nyttigt men allt det praktiska ropar på mej. Tråkigt blir det också i längden, allt blir så lungt och stilla tills ungarna kommer hem.

Efter ett par dagar i detta tillstånd var jag LESS! Och när jag riktigt känt efter hur less jag är och vad dumt det är att det inte blev som jag tänkt, så har tankarna gått till dom som är drabbade av långt värre saker, som kanske inte går över heller. Inte minst äldre som gradvis förlorar förmåga att göra sånt som dom alltid har gjort.

Man har självklart olika perspektiv, 3-4 dagar eller resten av livet. Det längre perspektivet väger avgjort mycket mycket mer, men ändå, vad skönt det ska bli att kunna slå på gåautopiloten igjen!

Hemmavecka - det är skönt :)

Just nu har jag en liten hemmavecka. Har sagt nej till att jobba för det här är kanske den enda veckan jag får hemma i sommar, sen blir det jobb för hela slanten. Lite över halva terassen är betsad, fick på mystiskt vis ont i knät i går kväll så sista delen får vänta lite.
Parasollen vi köpte i fjor har gått sönder. Får lov att byta den. Det gör jag kanske i kväll och köper sammtidigt uteblommor. Allt detta var meningen skaulle vara färdigt för flera veckor sen. Men då hade jag inte tagit med i beräkningen att jag började jobba tidigare än jag trodde. Efter all listmålningen gick luften ur lite...men nu är jag alltså i gång igen :D